Varje samhälle är uppbyggt av värderingar och normer som människor styrs av. Dessa värderingar och normer är ofta tydligast i ”vi-samhällen” och det är också i dessa samhällen hedersvåld och hedersförtryck förekommer. Hederns upprätthålls i regel av kontrollen av kvinnans sexualitet. Men är heder verkligen enbart mellan benen på kvinnan?
Enligt nationalencyklopedins ordbok är heder ”erkännande av anseende ofta till följd av någon prestation.” Det skulle betyda prestation jämte belöning i motsats till brott kontra straff. För varje ”hedervärd” handling upphöjs denne patriarkala samhällets medlems -mans – anseende. Vad som är hedervärdhandling och inte är emellertid svårare att ge svar på. Trots att heder existerar i varje samhälle med kraftiga uppfattningar har den en invecklat struktur. Varje samhälle har sina ”bestämmelser.”
Samma mönster med dogmatiska föreställningar ihop med element från lokala religioner förekommer oberoende av geografisk tillhörighet i nästan vartenda samhälle över hela världen. Mannens dominans över kvinnan är mer en regel än ett undantag. Det här är ännu påtagligare i länder där utbildningsnivån är låg och där tillgången till en adekvat utbildning för kvinnor är minimal. Hierarkin toppas av män vars position möjliggörs av kvinnans förtryck. Detta göder i sin tur makteliten till att bestå.
I det kurdiska samhället är ”jag-samhällen” försvinnande små. Då bestämmelserna helt omsluter jaget för vi:ns välbefinnande. Det är en kompakt sammansättning av förbindelser med heder som armeringsjärn. Förbindelserna inom sådana kulturer befästs dessutom av ekonomiska intressen.
Detta system spricker dock när en av medlemmarna, i regel en kvinna, bryter sig loss och går sin egen väg utan medgivande från sina ”överordnade.” Eftersom kvinnan kan både ärva och äga egendom riskerar minisamhället att kollapsa då det äventyrar att både bli av med sina egendomar till främmande släkter och därtill ”befläckas” av sin omgivning. Ty kvinnan har utan tillstånd gett sig till en tredje man och sänkt familjens heder.
Medan kurdiska minisamhället höll sig kvar oförändrad i ett förlegad och slutet cirkel utan yttre inverkan skapades nationer. Elektriciteten, telefonen, TV:n, datorn, mobiltelefonen, surfplattor, bilar, flygplan, satelliter och rymdstationer uppfanns/byggdes och producerades i massantal. Nationerna skaffade sig stridsflygplan, stridsvagnar, helikoptrar, hangarfartyg, u-båtar, missiler, kärnvapen och vätebomber för att försäkra sig om sina nationers gränser.
Kurdiska samhället förblev däremot beständigt. Det var oförändrad och det var ytterst redo att köras över, demolerades, förlamas och paralyserades av obehöriga eftersom det inte förstod vikten av den sanna hedern. Den om frihet och självständighet. Den om rättigheter och friheter. Den om att bygga en nation tillhörande försvarsmakt. Den om, att inte tillåta andra att lamslå en själv och förhindra andra att våldföra sig på de kvinnor kurdiska samhället var så måna om. Den heder som inger självkänsla, självmedvetande och en säker identitet. En heder och stolthet bortom familjen, släkten och byn. En nationsomfattande perception till folkets förfogande.
Så heder är inte enbart mellan benen på kvinnan, det ger ingen frihet och det ger ingen suveränitet. Jag menar därför att det kurdiska samhället bör exponera sig, det kurdiska samhället bör ta till sig internationella element och tillåta sig inspireras för sin egen existens. Det kurdiska samhället bör höja ribban och använda sig av de bästa verktygen för att stiga upp till ytan. För just nu kvävs det av sina egna normer och någon räddning syns inte till på långa vägar.
Ett folk kan aldrig bli fritt utan kvinnans frigörelse och visst vill Kurdistan befria sig från hesirismen och kolonialismen, varför håller kurdiska samhället då sitt andra hälft i ett järngrepp?
Numan Semsuri