Under varje demonstration, i vartenda pressmeddelande, i vartenda tal och i varenda debattartikel och krönika vädjar kurder och kurdvänner om internationellt hjälp. Man vädjar till Sverige, EU, USA, Ryssland och FN. Jag anser att det är bortkastad tid och energi. Jag anser att man bör sluta med det. Varför vädjar man inte till sig själv istället?
Först och främst måste man vara medveten om att vi människor, därmed världen, styrs av ekonomiska såväl som politiska intressen. Det kan ingen komma ifrån. Det måste vi rätta oss efter och vi måste agera utifrån det. Även vår lilla autonoma Sydkurdistan med den girige Barzani i spetsen dirigeras på detta sätt. Så det kan vi inte förändra. Det var ett.
Sedan måste vi läsa på om nationella enhetsstaten. Vad den går ut på? I skrivandets stund ska det finnas exakt 193 nationella enhetsstater i världen, i skilda former. D.v.s. republiker, federationer, monarkier, förenade stater och furstendömen. Gemensamma grundidén för samtliga enhetsstaten är ”Institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografisk område.” Med andra ord, en centralmakt som tillämpar maktelitens språk, religion, kultur och historia inom enhetsstatens gränser med maktelitens förutbestämda symbol, flaggan. Det var två.
Vidare ska man, utifrån punkt två, känna till att de 193 raser som skapat 193 enhetsstater representerar sålunda inte hela världens befolkning. Då det finns flera tusen raser och följaktligen borde det ha funnits lika många enhetsstater för att förebygga konflikterna om land, språk, religion samt territoriella tvister. Så är förstås inte fallet och då har vi, per automatik, 193 enhetsstater och var och en är själv involverad, på ett eller annat sätt, i assimilationen av andra folkslag som tvingats till enhetsstatens principer. D.v.s. en flagga, ett språk och ett land. Ingen har ren mjöl i påsen med andra ord.
Dessutom finns det en tyst överenskommelse dessa enhetsstater emellan ” du låter mig vara och jag låter dig vara”, ”om du inte gräver i min påse kommer jag inte gräva i din påse”, ”om du inte rör om i mina interna angelägenheter kommer jag inte röra om i dina interna angelägenheter.” Enhetsstaten vill inte riskera att upplösas för att undsätta en icke enhetsstat. För det har tagit ”han” år, kostat blod och pengar att bygga sitt eget gemak. Det vill han inte ge upp hur som helst. Så vad kan vi förvänta oss av dessa? Vi måste ge dem mer kött på benen.Vi måste ge de mer att gå på.
Det måste vi kurder ha förståelse för. Så varför vädja till dessa när vi själva inte har uppfyllt definitionen på enhetsstat d.v.s. ” en flagga, en regering, kapacitet att ingå relationer med andra stater och sist men inte minst ett folk som står bakom dessa värderingar.” När vi själva inte städar utanför vår egen tröskel först och när vi själva inte vet vad vi själva vill? När vi själva inte agerar som ett folk som vill ha ett land och förväntar oss att andra ska göra det åt oss?
Vi börjar med oss själva, kurder. Vi måste bli starkt på hemmaplan för att hävda oss på borta plan. Enda sättet att göra det på är att agera som ett folk och inte som organisationer. Då uppstår det konflikter mellan dessa organisationer. T.ex. är antagonismen mellan Kemal Burkays PSK (Socialistiska Partiet i Kurdistan) och PKK (Kurdiska Arbetar Partiet) större än fiendskapen mellan Turkiet och PKK. Kriget som rasade mellan PUK (Kurdistans Patriotiska Union) och Mesut Barzanis KDP (Kurdiska Demokratiska Partiet) på 90-talet och tidigare var snäppet värre än kriget mellan kurder och Saddam under tre decennier. Liksom striderna mellan PKK och KDP/PUK i början av 90-talet. Brödrafolkens krig blev hatisk, hektisk och obarmhärtig. Påminde visst lite om bråket mellan syskonen, ettrig.
Så vad gör vi då för att slippa be omvärlden om hjälp men komma ur fångenskapen? Be till oss själva. Vi måste kompromissa, kompromissa. Vi glömmer det som har varit utan tittar framåt, tillsammans. Sätt Barzani, Talabani, Öcalan, Salih Mislim och Rahman Haj-Ahmadi vid förhandlingsbordet, alternativt deras företrädare. Be de skaka hand, be de krama om varandra, be de be om förlåtelse för varandra, be de göra upp, be de skriva upp en självständighetsförklaring. Be de sen att gå ut och proklamera Kurdistan självständighet hand i hand. Be de kungöra försoning internt, frihet och självständighet externt.
När vi har gjort så kommer vi inte att ha något behov av USA:s medlidande, Sveriges tårar, Frankrikes smekningar, Storbritanniens axelklappar, Rysslands tassar och inte Kinas leksaker heller. Självständigheten kommer att koma till våra fötter helt på egen hand. Minns ”Eger hun nebin yek, hun e herin yek bi yek (om ni inte blir en, kommer ni gå ur i tiden en och en).” Cigerxwin.
Numan Semsuri
Kurdaktuellt.se