”Ge PKK-ledaren Abdullah Öcalan Nobels fredspris. Debattören: Nelson Mandela och Yassir Arafat ledde också terrorstämplade organisationer och fick fredspriset.
Stockholm: Konflikten mellan den turkiska staten och kurderna i Turkiet har pågått i snart ett sekel, och lär fortsätta om man inte kan hitta en konstruktiv lösning. I mars förra året presenterade den i Turkiet fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan en unik fredsplan, som har goda förutsättningar att göra slut på den sekellånga konflikten.
Öcalans fredsplan går, i sammanfattning, ut på att PKK upphör med den väpnade kampen, och övergår till fredligt politiskt arbete. Som motprestation krävs att den turkiska staten tillmötesgår kurdernas krav på demokratiska rättigheter samt medger någon form av autonomi.
Denna fredsplan har välkomnats världen över. Den anses ha potential att bli lösningen på en långvarig konflikt och kan leda till varaktig fred i en mycket orolig region.
För att Öcalans fredsinitiativ ska kunna leda någon vart behövs bland annat internationell uppmärksamhet. För att uppmuntra fredsinitiativet, och ge det förnyat momentum, har jag som svensk riksdagsledamot föreslagit att den norska Nobelkommittén bör tilldela Abdullah Öcalan Nobels fredspris 2014. Jag förutsätter att Nobelkommitten väljer att priset ska delas med någon i Turkiet som vill verka för att den turkiska staten svarar upp mot fredsinitiativet och inleder förhandlingar som kan leda till fred.
Att ge Nobels fredspris till ledaren för en terrorstämplad organisation kan te sig kontroversiellt. Jag vill dock erinra om att såväl ANC som PLO under den tid dessa organisationer bedrev väpnad motstånds- och frihetskamp ansågs som terrororganisationer av åtskilliga stater och aktörer. Det hindrade inte att såväl ANC-ledaren Nelson Mandela (1993), som PLO-ledaren Yassir Arafat (1994) har tilldelats Nobels fredspris.
Jag tolkar detta som att fredspriset inte endast utdelas för uppnådda resultat för fredsfrämjande verksamhet utan också som stöd och uppmuntran för fortsatt arbete i syfte att uppnå fredlig konfliktlösning. När Nobels fredspris tilldelades ledarna för frihets- och motståndsrörelsen i Öst-Timor, Carlos Felipe Ximenes Belo och José Ramos-Horta (nobelpris 1996), skedde det långt innan deras verksamhet nått resultat i form av fredsuppgörelser. I Arafats fall förelåg en preliminär, men ytterst ofullständig och hittills resultatlös fredsplan (Osloavtalet).
Det är min övertygelse om att ett fredspris som delas av Abdullah Öcalan inte enbart vore en belöning för hans fredsinitiativ utan också skulle uppfattas som ett starkt stöd från hela världssamfundets sida för en fortsättning och utveckling av den process fredsinitiativet har igångsatt. Här bör det framåtsyftande fredsverkan, och inte ett sammanfattande omdöme över en eventuell pristagares hela förflutna, som ska stå i förgrunden för Nobelkommitténs överväganden. För jag är full medveten om de våldsmetoder som PKK har använt sig av periodvis.
Jag tillhör själv ett pacifistiskt parti som inte tror på våld som medel, och är övertygade om att våldsanvändning alltid riskerar att korrumpera en organisation. Det innebär inte att man inte kan förstå varför människor i vissa tider och under förtryck väljer att ta till vapen i syfte att försvara sig.”
Jabar Amin
Riksdagsledamot & MP EU-kandidat.
(Artikeln är hämtat från Aftonbladet)
Kurdaktuellt.se