Silan Bicen läkarstuderande vid Odense Universitetshospital i Danmark, fortsätter att berätta i flera exklusiva artiklar för kurdaktuellt.se, om sina intryck vid rättsförhandlingarna om Roj-TV som hon följer på plats.
Andra dagen, första akten: Så fort jag inträdde den stora byggnaden med en icke så välkomnande gråsvart ljussättning, pelare mitt i den stora hallen som hindrade ens väg från att bli ordentligt utformad och två majestätiska trappuppgångar som befann sig på var sida om en dörr, som var placerad i mitten av motstående vägg till ingången och ledde till en eller annan rättssal, stötte jag på en kort och skallig dansk man med ljusblå jeansjacka och -byxor.
”Ursäkta”, sade jag på danska, medans jag närmade mig hans sida.
Mannen bar glasögon och hade vita ögonbryn och var en, en aning, fumlande och tafatt typ.
”Sal 27?”, fortsatte jag. Nu gick jag nästan precis vid sidan av honom, på väg mot den vänstra trappan.
Mannen hade först låtsats som att inte ha hört mig, men när mitt närvarande var oundvikligt att undgå, vände han sig snabbt och plötsligt, halvt emot mig och lyfte pekfingret uppåt samtidigt som han fick fram ett ”ovanpå”. Utan att ens ha tittat på mig fortsatte mannen irriterat uppåt.
Jag fick senare reda på att mannen var journalist från det turkiska ”Haber” och kunde prata turkiska.
Väl uppe på övervåningen stod en kvinnlig och en manlig polis lutande mot trappräcket. En från ”Foreningen for Kurdiske Studerende og Akademikere” (FOKUS-A) stod ett bra stycke bredvid dem, lutandes mot väggen.
Förutom oss, stod en grupp i ring, precis framför dörren till rättssalen, som inte hade öppnats ännu. Några fler människor stod till höger om oss. I ringen stod en blond, korthårig, antagligen dansk, kvinna med en aningen indragen haka tillsammans med mannen från Haber och några andra män. Det talades turkiska. Den ene av de tre männen var den turkiske ambassadören, i grå frack och glasögon. Han såg ut som en man med bara kvinnor och böcker i huvudet. Den andre var en tanig och lång en, med kolsvart hår och frack som såg ut att vara några storlekar för stor. Han såg, av en eller annan anledning, religiös ut. Den tredje mannen var lik Silvio Berlusconi. Det var ytterligare en turkisk man där, ”Berlusconis” vän, som inte var lika finklädd som de andra. Denne var mörk, och likaså hans blick.
En av domarna, en äldre dam, kom och försökte öppna dörren, för att inse att den ännu inte var öppnad. Hon ställde sig bland oss och väntade.
Det var tid för att gå in och jag satte mig av en ren slump på en plats längst fram till höger . Jag hann precis sätta mig till ro då ambassadören kom.
”Ehm.. Excuse me, these seats are reservated for us”
Han hade inte försökt tala turkiska till mig. Det var glädjande, av en eller annan absurd anledning. Jag hade svårt att tro att det var sant, det han sa.
Jag reste mig, ickedestomindre, upp och satte mig bakom dem.
Åhörarplatserna bestod av två långa rader med stolar. Framför oss hade vi domarraden som låg precis mitt emot oss och allra längst bort från oss. Domarnas huvuden var riktade mot oss.
Till domarbänken var två mot den vinkelräta bänkar kopplade och sträckte sig hela vägen fram till precis framför oss på åhörarplatserna. Den högra sidan var anklagarsidan, det kändes som att jag hade hamnat fel.
Vänster sida var försvararsidan.
Vänster och höger bänk var vända mot varandra. Domarnas bänk sträckte sig högre upp än någon av de andra bänkarna och framför sig hade de datorer och bakom sig hade de bokhyllor fyllda med rättegångsarkivet. En fullständig bokhylla stod till förfogande för varje en av de tre domarna. Även försvarare och anklagare hade fyllda bokhyllor bakom sina respektive platser. Två högtalare var placerade i den stora rättssalen. Fyra tv:n fanns där också, varav tre i mitten – en för varje vinkel i rummet. Salen var, rent arkitekturmässigt, en gammal ståtlig dansk skapelse. Taket stod högt. Fönsterna var som från 1800-talet. Dörrarna likaså. Dock var domardörrarna toppmoderna och nymålade i vitt, och det mesta av allt annat i salen var också modernt.
Precis framför åhörarplatserna och nästan i mitten av salen, stod en öde vittnesbänk, med tillhörande mikrofon. Vittnesbänken var riktad mot domaren.
Under de gånger som jag varit i rätten, har det alltid varit något sorgligt över vittnesbänken. Jag har aldrig sett någon sitta där. Den är någonting övergivet över den, någonting tomt över den. Det känns som att den bär på ett mörkt förflutet, en sorglig dåtid.
Kanske får den mig att tänka på alla de tusentals kurder som suttit där i hopplöshet och förtvivlan. Kanske känns den övergiven för att alla som suttit där på exakt samma plats, bara i ett annat visst land, sedan dragits mot tortyrens rum. Kanske var det Mazlûm Dogans plats. Platsen som han av fysisk smärta föll ned på igen efter att ha försökt resa sig upp. Kanske är det Apo's plats. Den plats som Apo satt på i de över världen spridda, många gånger sedda inspelningar av hans rättegång. Kanske är det Apos förvirring jag ser. Kanske ser jag minnet av hans forna vänner i hans ögon.
Jag lägger märke till en stor karta över Turkiet på höger sida om åhörarplatserna, mellan dessa och anklagarbänken, och undrar mig lite över den. Kan det finnas någon mening, utöver demonstration av turkisk nationalism och anti-separatism, bakom denna flagga? Jag vet att jag i stunden tänkte att tanken kanske är att anklagarna och/eller försvararna ska illustrera något på kartan, i sin framläggning. Jag hade lagt märke till att det var siffror i rött, utplacerade här och var på kartan. Men samtidigt undrar jag nu, varför man lagt ut kartan redan då, om man inte ska använda den först senare.
Belysningen är stark i domstolen. Mycket läsning ska föregå här. Domarna kommer in, de är två kvinnor och en man. Vi reser oss upp. Domaren säger att vi får sitta och vi gör det.
Fortsättning följer…
Silan Bicen
Kurdaktuellt.se