I sinom tid behöver vi kanske inte längre några Prideparader. Där är vi inte ännu. Absolut inte i världen. Men heller inte i Sverige.

Då var det kamp, inte folkfest. Då löd slagorden: ”Vi är arga, inte snälla – vi är homosexuella.” Eller: ”Vi är många fler – de flesta står bredvid.”

Och så var det nog. I dag går massvis av heterosexuella med i marschen. Varje parti, undantaget KD och SD, har under flera år sett till att vara representerat. Men på 80-talet tycktes det lika osannolikt att ett knippe partiledare och statsråd skulle gå med som att påven skulle göra det.

I dag har flera av partierna egna bussar. LO, TCO, Kommunalarbetareförbundet, Unionen, Svenska kyrkan, Sametinget, brittiska ambassaden och flera andra rörelser, företag och organisationer gick under egna banderoller.

De regnbågsfamiljer som tidigare knappt existerade utgjorde i årets tåg en av de längsta sektionerna. I dag har homosexuellt föräldraskap normaliserats. Åtminstone i storstäderna. På vissa mindre orter kan det fortfarande vara svårt att leva öppet som homo- eller transsexuell. Inom vissa minoritetsgrupper kan det rent av vara livsfarligt.

Men den attitydförändring som vi trots allt generellt ser i dag har inte kommit av sig själv. Den är summan av en rad enskilda individers kamp, mod och beslut att kliva ur sin garderob, att sträcka på sin rygg och öppet gå ut och stå för sin rätt till kärlek.

Även bland politiker finns personer som stridit när frågan ännu var känslig. Fredrik Reinfeldt (M), Barbro Westerholm (Fp) och Mona Sahlin (S) har alla tagit politiska risker för att på olika sätt driva utvecklingen framåt. Det kan vara bra att minnas dem som gick i bräschen i en tid när alla (nästan) sjunger med änglarna.

Men att hbt-rörelsen gått från kamp till fest betyder inte alla segrar ännu är vunna. I årets tåg, direkt efter de inledande motorcyklarna, gick en stor grupp med tejpade munnar under banderollen Marching for those who can’t; marscherar för dem som inte kan. Sverige betraktas som en av de mest hbt-vänliga länderna i världen.

Pride måste, precis som internationella kvinnodagen, vara en dag att rikta blickarna utåt och visa solidaritet med dem som fortfarande inte kan leva öppet som homosexuell.

Men även inrikespolitiskt återstår en del. Transpersoner blev länge styvmoderligt behandlade också inom gayrörelsen. De släpar fortfarande efter vad avser vissa rättigheter – inte minst rätten till respekt. Men det handlar också om juridiska brister.

Den lagstiftning som tvingar transsexuella att skilja sig för att kunna byta kön är både föråldrad och ovärdig. Förvaltningsrätten i Stockholm har i en prövning i praktiken upphävt det kravet men lagen måste ändå skrivas om.

Kravet på sterilisering i samma lagstiftning tycks också vara på väg bort. Håkan Juholt (S) meddelade i veckan att han ville avskaffa det. Därmed står det helt klart att Kristdemokraterna kan rundas med hjälp av en stor riksdagsmajoritet.

Låt oss se den lagen omskriven till nästa års Prideparad, uppger DN.

Kurdaktuellt.se