Landet som icke är

Italiens efterkrigshistoria har fått sin bästa skildring i den brittiske samtidshistorikern Paul Ginsborgs böcker. Inför Italiens 150-årsjubileum har han nu skrivit en essä, ”Salviamo l’Italia” (Låt oss rädda Italien), som knyter samman dagens italienska problem med händelser i samband med nationsenandet. I förordet berättar Ginsborg att han efter 17 år i landet ansökte om italienskt medborgarskap. Varför i hela fridens namn vill du bli italiensk medborgare? utbrast hans italienska vänner och kolleger. Men de gladde sig åt att de nu kunde skämmas över Italien tillsammans.

Skammen förhåller sig till den måttstock som består i de ”normala” västeuropeiska länderna. Italien är annorlunda. Politiken liknar hela havet stormar, ofantliga skandaler följer tätt på varandra, separatister sitter (tills helt nyligen) i samma regering som postfascister. Korruption och maffia fräter på staten. Och premiärminister Silvio Berlusconi tronar över alltsammans som ett muntert hån mot de liberala principer som västvärlden i övrigt i alla fall anstränger sig att buga inför. Med vidöppet flinande sexism går han till storms mot den skarpa åtskillnad mellan privat och offentligt som blev europeisk norm efter den franska revolutionen.

Men skammen – som decennium efter decennium trumpetas ut av italienska intellektuella – bör nog också förstås i ljuset av en annorlunda nationalkänsla, en känsla som inte är helt lätt att förstå för oss som är inbäddade i 500-åriga nationella historier. Vi tenderar att projicera alltför mycket när vi använder ordet nation, vi ser inte vilken väldig kulturell skapelse en nation är och vilka helt andra förutsättningar som är Italiens.

Italien har alltså bara funnits i 150 år och en rad omständigheter har komplicerat nationsblivandet. Att nationen inte riktigt är ”färdig” speglas i att mycket av det som i andra länder tas för givet, i Italien fortsätter att vara stora ”frågor”. Jag ska berätta om fem av dessa frågor.

1. Språkfrågan

1861 behärskade endast några procent det språk vi kallar italienska. En överväldigande majoritet talade minoritetsspråk och det som missvisande kallas dialekter. De italienska dialekterna är romanska språk i egen rätt och skillnaden mellan dem och riksitalienska är i vissa fall större än skillnaden mellan riksitalienska och rumänska.

Inte ens de som hade centrala roller i nationsenandet – som Cavour, Garibaldi och kungen Viktor Emanuel II – behärskade italienska, varför varken statens högsta befattningshavare eller folkmajoriteten kunde det språk som lagarna skrevs på. Den litterära italienskan var dessutom mycket speciell eftersom den – likt ett dött språk som till exempel latinet – alltsedan Dante skrev ”Den gudomliga komedin” på 1300-talet i generation efter generation hade skrivits och lästs men inte talats.

Språket törnade inte emot vardagen och var därför fattigt när det gällde hanteringen av vardagen. Flora, fauna, hantverks- och hushållsredskap hade ofta inga namn. 1800-talsförfattare som Foscolo och Leopardi klagade i högan sky över bristen på ett levande språk. Författaren och enhetsivraren Alessandro Manzoni förordade en aktiv och styrande språkpolitik, men snart gjorde sig en mer liberal hållning gällande, bland annat företrädd av filosofen Benedetto Croce, som skrev:

”Var och en talar, och måste tala, i enlighet med de ekon som sakerna ger upphov till i hans psyke, det vill säga i enlighet med hans intryck. Den mest övertygade anhängare av någon lösning på enhetsspråkets problem – han må förespråka ett latiniserande, ett 1300-tals-, ett florentinskt eller vilket språk det nu är – känner motvilja mot att applicera sin teori när han ska kommunicera sina idéer och göra sig förstådd. Ty när han ersätter det ord som svarar mot hans intryck med ett … [annat] … så känner han att han gör våld på sanningens genuina form: i stället för talare blir han en fåfäng åhörare till sig själv; i stället för seriös människa pedant; i stället för ärlig pajas.”

Italienskan vann mark mycket långsamt. Inte ens under fascismens hysteriska hävdande av ”det italienska” (bland annat bötfällde man bruket av utländska ord) lyckades språket erövra tungorna. Först på 1960-talet, när televisionen anlände, lär sig mer än hälften av medborgarna italienska, vilket är en av orsakerna till att tv i Italien är en så stark del av den nationella offentligheten. I dag är språkfrågan löst, folket kan italienska, även om dialekter och minoritetsspråk på många håll dominerar vardagslivet.

2. Romfrågan

Ursprungligen handlade det om svårigheterna med att välja huvudstad. Rom var det självklara valet, men den eviga staden befann sig till att börja med inte i Italien, utan i Kyrkostaten. Både Turin och Florens prövades som huvudstäder innan italiensk trupp 1870 – nio år efter nationsenandet – erövrade Rom. Men frågan får sin fortsättning i katolicismens problematiska inverkan på den nya nationen. Påven erkände inte utan motarbetade aktivt Italien. Nationshjältarna kallades ”rånare”, ”satans barn” och ”helvetets ohyra”. Katoliker förbjöds att rösta i valen och sakramenten berövades dem som ville identifiera sig som italienska medborgare.

Det italienska nationsenandet är det enda i Europa som skett i strid med landets egen religion. Dessutom, i en situation av språkförbistring och 75-procentig analfabetism (i Europa var analfabetismen bara större i Ryssland), saknade den italienska regeringen kanaler för att nå befolkningen. Kyrkan hade däremot sitt under 2.000 år upparbetade massmediesystem av kyrkor, och därtill ofta folks förtroende. Stämningen i parlamentsdebatterna blev stundom med rätta paranoid. Det gick inte att nå ut till folket, som dagligen hotades med djävulen om det befattade sig med denna nyfödda nation.

Påven erkände Italien 1929 (en av Mussolinis bragder), men närheten till denna odemokratiska makt som tror sig ha monopol på vad som är gott och ont och sitta inne med nycklarna till evigt liv, har ända fram till i dag bidragit till den italienska statsbildningens anomala karaktär. Det ur ”normalt” västerländskt perspektiv bisarra kristdemokratiska partiet, som regerade från krigsslutet till början av 1990-talet, var i mycket kyrkans skapelse. Och precis som både Dante och Machiavelli pekade ut kyrkan som det största hotet mot ett italienskt enande anser nutida bedömare (till exempel Paul Ginsborg) att påvemakten har en destabiliserande inverkan på den demokratiska staten.

Om man för ett ögonblick tar på sig de politisk-analytiska glasögonen hos denna jordens äldsta institution kan man inte annat än hisna över perspektiven: alla stater – Romarriket, Bysans, Sovjet, USA, Frankrike, Italien – ter sig som kortlivade våldsmonopol som flammar upp och kommer att dö, inte olika de maffiadömen som efterträder varandra i Italiens södra ändar, och mot vilka kyrkliga potentater sällan haft mer att invända än mot staterna.

3. Syditalienska frågan

Frågans kärna rör bristen på ekonomisk utveckling i södern och den 150-åriga diskussionen rymmer en idérikedom som borde göra många andra länders samhällsvetenskap grön av avund. Frågan är djupt allvarlig, även bortsett från fattigdomslidandet. Inte minst för att den länkar till de separatistiska impulser som på senare decennier växt sig starka i landets nordliga och rika delar. I tongångar som inte sällan har rasistiska inslag (riktade mot syditalienare) är udden riktad mot att det produktiva Italien finansierar den korrupta och maffiapräglade södern. Det säger något både om landets politiska turbulens och om styrkan i viljan att försvaga nationen att det italienska parlamentets äldsta parti i dag är Lega nord.

Den del av den syditalienska frågan som är mest akut rör aggressiviteten hos de kriminella strukturer som från tid till annan tar kontroll över det sociala, ekonomiska och politiska livet i delar av södern. De senaste decennierna har präglats av en våldsam kollision mellan olika maffiagrupperingar och den italienska staten. Poliser, åklagare och politiker har mördats i mängd och staten har svarat med massiv repression och stenhårda lagar. Sedan 1991 har närmare 200 folkvalda kommunstyrelser upplösts av domstol eftersom de varit infiltrerade av maffian. Den lag som identifierar medlemskap eller samröre med en organisation av maffiatyp är av allt att döma effektiv, men jurister i andra länder skakar på huvudet och menar att den kränker mötes- och organisationsfriheten. Italien har numera Europas hårdaste isoleringsstraff. Syftet är att skära av förbindelsen mellan maffiabossarna och deras organisationer, men straffet har kritiserats för att det innebär psykisk tortyr.

I norr vill många överge nationen, i söder har staten svårt att utan drakoniska lagar hävda sitt våldsmonopol. Det är inte lätt att vara Italien.

4. Nationsfrågan

”Nu har vi gjort Italien, nu gäller det att göra italienare”, sade en parlamentsledamot i samband med enandet 1861. Fram till 1920-talet och fascismen var problemet med italienskheten dock mest en angelägenhet för elitgrupper. Under fascismen blev i stället projektet att skapa italienare frenetiskt. Under en tjugoårsperiod hyllades nationens värden i alla tillgängliga megafoner. ”Det fascistiska handlandets första pelare är italienskheten”, som Mussolini uttryckte det. Oppositionen förbjöds, rättssäkerheten slogs ut, ”det främmande” förföljdes, meningsyttringar censurerades. Vid krigsslutet var det trots detta långt kvar. Ännu behärskade alltså inte ens hälften av befolkningen nationens språk.

Men att nationen ändå avancerade under fascismen framgår av den till synes märkliga förtvivlan som vid krigsslutet och fascismens nederlag drabbade även antifascister. Så här skrev Benedetto Croce 1943 när de allierade invaderade Italien:

”Jag har varit vaken några timmar, mellan två och fem, helt fixerad vid tanken att allt politiskt, ekonomiskt och moraliskt som generationer under ett sekel skapat i Italien är förstört, oåterkalleligt.”

Problemet var att Italien, som bara existerat en mansålder, var så förknippat med fascismen. Hur skulle man undvika att kasta ut själva nationen med det fascistiska badvattnet? Man valde att bygga den efterkrigstida republiken på en berättelse om ”la resistenza”, motståndet mot fascismen. Men eftersom fascismen haft massivt stöd av befolkningen skar sig denna berättelse mot en sanning som de flesta bar inom sig. Resultatet blev, menar många, att nationen kom att lida av ett underskott på solidaritet – det vill säga en situation där urgamla kommunala identiteter, oligarkiska kretsar, klaner, partibildningar och den egna familjen var säkrare sfärer för italienarnas egentliga solidaritet.

Av svenska medier får man ofta intrycket att Italien lider under en mediediktatur som stryper avvikande åsikter och strömlinjeformar idéflödet. Det är en felaktig beskrivning. Den som lever en tid i Italien får snarare kvävningskänslor vid återkomsten till den konforma svenska offentligheten. I Italien bryts så skilda meningar att debatten i en svensk sensibilitet tycks befinna sig på det samhällsfarligas gräns. Men det beror på att debatten här hemma inte präglas av den befriande tolerans för olikhet som genomsyrar den italienska. Så gott som varje dag publicerar stora tidningar som La Repubblica rasande intelligenta angrepp på regeringen. Samhällskritiken är minst lika bitande i tv-program som ”Anno zero” och höstens enorma tittarsuccé ”Vieni via con me” med Fabio Fazio och Roberto Saviano. Därtill kan läggas Beppe Grillos blogg, av The Guardian rankad som en av världens mäktigaste, som varje dag med humor och direktdemokratiskt patos levererar våldsamma angrepp på den politiska kasten i Italien.

Italien är extremt polariserat och polerna är många. Tron på ”opartisk journalistik” betraktas som naiv, och journalister, tar på ett för svenskar ovant sätt, explicit ställning. Allt är politiskt och det vet publiken, vars mediekritiska medvetenhet är stor.

Möjligen kan man säga att Italien är tolerant eftersom det måste vara det för att inte sprängas. Nationen är ett ungt försök att foga samman Europas äldsta lokalkulturer till en gemensam. I många fall är Italien fortfarande en tunn fernissa över kulturdjup i vilka traditioner från både antiken och medeltiden alltjämt ekar. Lokalpatriotismen – il campanilismo – är en kraft som beklagades redan av Dante. Stoltheten över den egna ortens historia, livsstil och identitet är än i dag så stark att fenomenet ”småstadskomplex”, som är så vanligt i gamla, centraliserade nationer, lyser med sin frånvaro. Den egna orten och det egna livssammanhanget lyser i stället som livets själva centrum.

5. Statsfrågan

Denna komplicerade fråga består bland annat i särintressenas massiva tryck på de offentliga strukturernas kursriktning och ekonomi. Korruptionen är svårhanterlig. Därtill har eliterna mage att ta för sig mer än på andra håll i Europa. År 2007 hade 180 000 folkvalda i Italien över en halv miljon officiella limousiner till sitt förfogande. De italienska ledamöterna i Europaparlamentet tjänar dubbelt så mycket som de brittiska och tyska. Kostnaden för presidentpalatset med personal i Rom är dubbelt så hög som Élyséepalatsets i Paris, fyra gånger högre än för Buckingham Palace i London och åtta gånger högre än motsvarande kostnader för den tyske presidenten.

Till en del har problemet med eliterna förstärkts av religionens långlivade motstånd mot staten. Statskonsten i Italien är extremt ”sekulariserad” och landet har fött många teoretiska ”realister” (Machiavelli, Pareto, Mosca) med en krass syn på hur eliterna kan och bör agera för att lyckas. Kanske har religionen på andra håll i Europa gjort förbindelsen mellan stat och folk stora tjänster, tillfört ett idealistiskt element som gagnat ett långsiktigt samspel mellan statsstyre och medborgerliga rättigheter. Den italienska staten har i hög grad präglats av kortsiktigt framgångsrika maktmanövrer – vilka lämnat den folkliga legitimiteten långt bakom sig. Misstron är kompakt mot den politikerklass som styr staten.

När det gäller de senaste decenniernas turer i den italienska politiken har historikern Ernesto Galli Della Loggia påpekat att det i Europa i dag är mer riskabelt att prata om Berlusconi än om Hitler. Om man pekar ut politiska orsaker (till exempel Versaillefreden) bakom Hitlers framgångar blir man inte misstänkt för att vara nazist. Antyder man att det finns förklaringar till Berlusconis politiska framgångar misstänks man för att vilja försvara den italienske regeringschefen. Denna påträngande moralism för med sig att Berlusconi förblir en gåta utanför Italiens gränser.

I Italien är Berlusconi däremot fullt begriplig. Han framträdde som politiker i en situation av nationell kris. Maffiavåldet eskalerade. 1992 hade åklagarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino mördats och därefter hade maffian, för första gången i historien, övergått till allmän terrorverksamhet i syfte att ändra på lagar och rättegångsutslag. Bomber exploderade i Florens, Rom och Milano. Än viktigare var att det politiska systemet hade kollapsat. Korruptionsutredningarna i början av 1990-talet massakrerade under stor folklig entusiasm alla ”borgerliga” politiska alternativ. Tusentals politiker, tjänstemän och näringslivstoppar åtalades. Partierna som regerat landet i femtio år förlorade så mycket trovärdighet att de lades ner. Till bakgrunden hör att italiensk politik under efterkrigstiden, med ”västligt” bistånd, i mycket handlat om att hålla Västeuropas största kommunistparti borta från makten.

I det här läget gjorde Berlusconi, vars affärsimperium sannerligen varit en integrerad del av det gamla korrupta systemet, en mycket skicklig manöver. Med ett allmänt nyliberalt och frihetligt budskap gled han in i den nu tomma position som tog spjärn mot ”kommunismen”. Men det verkligt machiavelliska draget bestod i att skapa en djupt motsägelsefull allians med fascisternas arvtagare (för vilka nationen är högsta värde) och det separatistiska Lega nord. Han skapade ett borgerligt alternativ som dessutom under 17 år visat sig kunna få stöd av mäktiga kretsar i både norr och söder.

Berlusconis ministärer har varit långlivade och därmed brutit mot de italienska regeringsbildningarnas extrema turbulens. Dessutom är det under hans politikertid som maktväxling blivit möjlig, dessförinnan var det sedan krigsslutet hela tiden samma gäng som styrde, eftersom kommunisterna skulle hållas borta från makten.

Italien är alltför komplext för att man ska kunna göra ytliga jämförelser med Sverige.

Men kanske kan man ana något genom att föreställa sig ett läge där både de borgerliga partierna och socialdemokraterna har lagts ned i en nationell kris. Valet närmar sig och Vänsterpartiet tycks sakna konkurrens. Nu framträder Berlusconi och lyckas tack vare sitt medieimperium på tre ynka månader få ut ett budskap som knyter an till det nyliberala program som går som en borgerlig våg över världen. Handen på hjärtat, nog skulle i det läget även många svenskar ha röstat på Berlusconi.

Men min huvudpoäng går bortom höger och vänster i politiken. Jag har försökt peka på förutsättningar för samhällsliv som i Italien är radikalt annorlunda och därför inte alltid så lätta att förstå. Och förstå, det måste man, för att vara i position att kunna döma.